Avmaskning  - Varför avmaska sin häst?  

Tarmparasiter förekommer allmänt hos häst. Djurhållning och andra faktorer avgör infektionsgraden. När många hästar tillåts beta på små ytor kan betet snabbt bli starkt nedsmittat, vilket resulterar i att hästarna blir kraftigt infekterade.  Genom att avmaska hästarna reduceras utsöndringen av ägg och larver och förhindrar därmed nedsmittningen av betet. Hästar kan bli allvarligt sjuka av tarmparasiter, vanliga symtom kan vara:

- Vantrivsel
- Raggig hårrem
- Blodbrist
- Dåligt hull
- Allmän svaghet
- Diarre
- Kolik

Hästar kan också ha en stor parasitbörda utan att visa några tydliga symtom.  

Alternativ till avmaskning

Avmaskningar bör alltid ingå som en integrerad del i mer hel­täckande åtgärds­program. När det gäller betesdjur kan olika betes­strategier tillämpas. Exempel på sådana åtgärder är betes­vila, avlägsnande av träck­högar, betes­rotation liksom sam- eller växel­betning. Betes­rotation går ut på att flytta djuren med vissa intervall och därigenom undfly smittan.

Förebyggande åtgärder
Parasitlarverna, framförallt blodmaskarnas larver, övervintrar i betesmarkerna. Ju fler djur av samma art som det finns per ytenhet och ju fler maskägg som avges desto större blir smittan på betet. Genom olika åtgärder kan man reducera nedsmittningen av betet. Utsöndringen av maskägg reduceras av strategiska avmaskningar.     

För att på sikt uppnå bästa resultat med ett avmaskningsprogram är det viktigt att kombinera det med andra förebyggande åtgärder:

-          Undvik överbeläggning på betet 

-          Skiftesbetning med andra djurslag

-          Betesrotation och betesvila         

-          Ta bort träck regelbundet på mindre ytor

-          Skilja på vinter- och sommarhagar

Parasiterna är artspecifika, det vill säga nötkreaturens och fårens parasiter smittar inte hästar. Undantag är lilla magmasken, som sällan ger problem. Det säkraste sättet att få parasitfritt bete för hästar är att låta enbart nötkreatur eller får använda betet ett helt år. Under denna tid hinner hästens parasiter dö bort, samtidigt som nötkreaturen och fåren betar hästens rator (växtligheten runt hästens träckhögar).

För att fördröja resistensutvecklingen bör man minimera antalet behandlingar per individ. Genom träckprovsundersökning tar man reda på djurens parasitstatus och avmaskar de individer som utskiljer flest ägg, istället för att som tidigare behandla alla hästar i flocken.

Växel- och sambetning med andra djurslag samt beteshygieniska åtgärder, till exempel mockning av hagar, ger goda förutsättningar för att minska behovet av avmaskning.

Med hjälp av träckprov och bestämning av antal ägg/g träck, kan man få ökad kunskap om parasitstatus på djuren. Ett bra tillfälle att utföra träckprovsanalys är på våren strax före betessläp.

Långsam rotation mellan substansgrupper
Samma substans används konsekvent under ett eller två år innan man byter, och man skall ha klart för sig vilken/vilka inälvsparasiter man vill ha effekt mot. Man bör hålla sig till samma substans inom samma flock/stall.

Noggrann dosering
Störst fara i kampen mot resistens är underdosering av anthelmintika/avmaskningsmedel. Även ett tränat öga kan missta sig på den korrekta vikten, varför man rekommenderar att väga t ex hästar som kan variera mycket i vikt, eller uppskatta vikten med hjälp av måttband.

 

Effektiv behandling av nykomlingar till besättningen före introduktion till gräshagar
Betesdjur som kommer nya till en etablerad flock kan givetvis introducera smittor av alla de slag, inklusive parasiter. Ett träckprov som analyseras före t ex nya hästars ankomst ger värdefull information om aktuell status och eventuell behandling kan då företas i god tid.

Regelbunden resistensövervakning
En uppföljning av effekten av avmaskningar genom träckprov bör företas då och då eller vid misstanke om nedsatt effekt.

 

Avmaskingsplan
Vuxna hästar som släpps på bete:
Avmaska 2 - 3 dagar före betessläpp, därefter var åttonde vecka under hela betesperioden, med sista avmaskningen i mitten av september även om hästen tagits in från betet tidigare.

Vuxna hästar som ej släpps på bete, men går i gräshagar
Avmaska i mitten av maj, juli samt september månad.

Föl:
Föl skall avmaskas vid 8 veckors ålder, därefter var åttonde vecka under hela betesperioden. Fölet skall dessutom avmaskas en gång i januari/februari.

Unghästar:
Avmaska 2 - 3 dagar före betessläpp, därefter var åttonde vecka under hela betesperioden. Unghästar skall även avmaskas en gång i januari/februari.

Mer om avmaskningsmedel på www.Fass.se

 

Avmaskning/Parasiter

 Vad är en parasit?

Parasiter är komplext byggda organismer som använder resurser på andra organismers bekostnad, utan att ge någon fördel i utbyte. Många parasiter sprider sjukdomar, antingen framkallar sjukdomar eller överför dem genom att de är infekterade med bakterier eller virus.

De har mer eller mindre komplicerade livs­cykler, ibland med en eller flera mellanvärdar. Spridnings­stadierna är oftast frilevande och de kan många gånger överleva långa perioder i djurens närmiljö. Hos djur påverkas exponeringen för parasiter i hög grad av driftsform och inhysning. Om parasit­problem uppstår eller ej är således knutet till upp­födnings­form och typ av produktion. Gräsätande djur utsätts exempelvis kontinuerligt för olika rund­maskar (nematoder) när de betar, men inte alls eller i ringa omfattning när de utfodras på stall.

Parasiter kan vara encelliga, men även större organismer, som t ex inälvsmask, skabbkvalster, loppor och löss.

Det finns två typer av parasiter
- ektoparasiter : lever utanpå kroppen
- endoparasiter : lever inuti kroppen

2.      Vilka är de vanligaste parasiterna/grupperna?

Olika typer av parasiter och arter som de är kända för att ge problem hos

Maskar

 

Rundmaskar (Nematoder)

Löpmagsmask- nöt, får och getter

 

Tunntarmsmask- nöt

 

Blodmask- hästar

 

Lungmask- nöt

 

Knutmask- gris

 

Spolmask- hos alla djur

 

Springmask- hästar

 

Piskmask- hos flera djurslag

 

Bandmaskar (Cestoder)

 

Hos katt, en art aktuell i Sverige

 

Flera olika arter hos hund och räv

Dvärgbandmask hos räv och risk för tama karnivorer

 

Sugmaskar (Trematoda)

Leverflundra – nöt och får

 

 

Leddjur

 

Insekter

Loppor, löss, mygg, knott, flugor

Spindeldjur

Skabbkvalster, fästingar

 

 

Protozoer –urdjur

 

Koccidier

diarré hos framförallt fjäderfä, kor, får, gris

Babesier

sommarsjukan- babesios

   

Rundmask


Rundmaskar (Nematoda), en av de vanligast förekommande stammarna inom djurriket med mer än 25 000 arter beskrivna. Rundmaskar kan hittas i stora mängder i nästan alla miljöer, men främst i fuktiga och varma sådana. De kallas även för nematoder. De förekommer både som hon- och hanmaskar och de är inte segmenterade. Det finns ungefär 1000 kända arter i Sverige. Rundmaskar lever i både vatten och på land. Inom en kubikmeter fuktig jord kan det finnas flera miljoner mikroskopiska rundmaskar. Några av dessa djur är rovdjur och andra dricker saft från växternas celler. Det finns rundmaskar som lever som parasiter inne i andra organismer. De senare är vanliga skadedjur. De finns på vilda och odlade växter och de angriper även människor. Rundmaskar kan orsaka sjukdomar som till exempel elefantiasis. En fjärdedel av jordens befolkning har spolmask, som är en typ av nematod.

Hos häst är det blodmaskarna som ställer till störst problem. Generellt sett förekommer dessa inälvsmaskar i alla besättningar, men i synnerhet på stuterier där djurtätheten är hög och där det finns gott om unghästar. I dessa miljöer fyller förebyggande avmasknings­rutiner sina syften.

För vuxna hundar är smittvägarna via hjälpvärdar med vilande spolmasklarver som exempelvis små gnagare samt att hunden slickar i sig maskägg med färdigutvecklade larver Spolmasklarverna vandrar sedan i kroppen genom levern till lunga för att hostas upp, sväljas ned i mage-tarm och därefter utvecklas till vuxen mask. Hos en tik vandrar larverna ut i kroppen för att senare vandra över till foster i livmodern eller till valparna via modersmjölken.

Har människa fått i sig spolmasklarver kan deras vandring i kroppen orsaka lever- och lungskador vilka vanligen läker av utan men. I sällsynta fall kan dock en vandrande spolmasklarv orsaka allvarliga ögonskador.

Hos betande djurslag sprids äggen på betet.


rundmask

 

Bandmask (Cestoder)
Bandmaskar eller binnikemaskar (Cestoda) är en klass plattmaskar. Det finns ungefär 4000 arter av bandmask. De är parasiter som bor som vuxna i matsmältningskanalen hos ryggradsdjur. De egentliga bandmaskarna, Eucestoda, omfattar 13 ordningar och hit räknas alla människans och husdjurens bandmaskar. De är långa och platta. De minsta arterna blir bara några millimeter långa medan de största kan bli mer än 10 meter långa. Inom respektive art varierar storleken beroende på hur många maskar värden har. Ju färre maskar, desto större blir de. Bandmaskarnas kropp har i regel tre tydliga avsnitt: huvud (scolex), hals och segmentkedja.

En av arterna som förekommer hos hund är dvärgbandmasken. Rävens dvärgbandmask är en parasit som har räv eller mårdhund som egentlig huvudvärd. Hundar kan fungera som alternativ huvudvärd. I huvudvärden utvecklas parasiten till en mycket liten bandmask. Masken prodcucerar ägg som kommer ut med avföringen och äts upp av en gnagare, som fungerar som mellanvärd för parasiten.

I gnagaren utvecklas ett larvstadium i form av en blåsmask. En ny huvudvärd smittas sedan genom att äta en smittad sork. Människan är en alternativ mellanvärd och kan få blåsmask i levern eller andra organ om hon får i sig parasitäggen. Smittade rävar och hundar visar inga symtom.

Människor kan smittas av dvärgbandmask! En smittad människa får symtom från det drabbade organet när blåsmasken vuxit sig tillräckligt stor. Det tar 10–15 år. Sjukdomen kallas alveolär echinococcos, AE, och är dödlig om inte adekvat behandling ges. Människor smittas av att få i sig äggen som kommer ut ur värddjuren.

Alla arter av bandmaskar är ledade och platta till formen. Längden varierar hos hund från 15 cm till 2 meter, bredden är ca 2-3 mm och de är vit-gula till färgen. Infektion kan uppmärksammas genom att se enstaka bandmasksegment i avföringen eller krypande runt baken, på svansen eller korset. Ibland kan hela kedjor av segment ses i avföringen.
Ibland kan även avstötta vita segment ses sitta fast i djurets päls.

Bandmask är vanlig hos katter. Katten smittas genom att den ätit ett infekterat bytesdjur eftersom bandmask smittar genom mellanvärdar, t ex gnagare och fåglar, ibland även via loppor och löss. Det sker ingen smitta direkt mellan katter. Bandmask är därför inte så vanligt hos små kattungar. Bandmasken smittar inte från kattmamman till kattungen som spolmasken gör.  

Sugmask
Sugmaskar (Trematoda) är en klass av platta, ibland bladformiga, oledade, maskartade djur, som på grund av sitt parasitiska levnadssätt är försedda med vidfästningsredskap i form av hakar och sugskålar. Klassen hör till stammen plattmaskar.

Stora leverflundran är i sin utveckling beroende av en våtmarkssnäcka som mellanvärd. Djur som betar sjönära/våta beten riskerar att infekteras. Mest känsliga är får, därefter kommer nötkreatur och hästar. Vilda djur såsom harar och rådjur utgör sannolikt reservoar för leverflundra och sprider smitta på betena.  

Får uppvisar ofta akuta, allvarliga symptom och dödsfall är inte ovanligt. Hos nötkreaturen är symptomen mer vaga. Drabbade ungdjur får sämre tillväxt och ger sämre slaktutbyte. Reproduktionsstörningar, nedsatt mjölkproduktion, avmagring och dålig hållbarhet kan ses hos kor och kvigor. Nedsatt motståndskraft mot infektioner är ytterligare en följd av infektionen. Dikalvar som uppvisar otrivsel och diarré kan misstänkas ha blivit infekterade med leverflundra eftersom dessa sällan får hårda angrepp av andra mag-tarmparasiter. På senare år har rapporterats om en markant ökning av förluster till följd av leverflundra.

 


sugmask

Koccidier (Isospora suis) är inga maskar utan en encellig organism, som lever i tunntarmen och orsakar diarré hos smågrisar under andra till tredje levnadsveckan. Vanliga maskmedel har ingen effekt!

Avmaskningsmedel

Ett annat ord för avmaskningsmedel är anthelmintika. De flesta avmaskningsmedel på den svenska marknaden finns i huvudsak inom fem substansgrupper.

 1)      Fenbendazol

2)      Pyrantel

3)      Ivermectin

4)      Moxidectin

5)      Prazikvantel

 Oavsett val av substans gäller att den dos som krävs för att döda mål­organismen kan variera för olika parasiter. Gemensamt för moderna avmasknings­medel är att de uppvisat dokumenterad effekt och har en väl tilltagen säkerhets­marginal. De är dessutom mer eller mindre bredspektrum­verkande, i synnerhet de makrocykliska laktonerna som förutom att uppvisa effekt mot de flesta nema­toder (rundmaskar) även påverkar artro­poder (leddjur) som löss och kvalster.

Makro­cykliska laktoner är grupperna ivermektin, doramektin, eprinomektin och moxidektin. Makro­cykliska laktoner stör GABA-funktionen i motoriska nervbanor. De binder också till glutamat-receptorer och påverkar därmed genomträngningsförmåga för kloridjoner.

GABA (gamma-aminosmörsyra) är den viktigaste hämmande signalsubstansen i det centrala nervsystemet. När GABA utsöndras i synapsen mellan nervcellerna hämmas impulsledningen mellan nervcellerna. För låg koncentration av GABA leder till för hög aktivitet i cellerna och en effekt av detta är epilepsi.

Glutamat är saltet av aminosyran glutaminsyra. Glutamat är en excitatorisk signalsubstans d.v.s. den ökar signalöverföringen mellan nervcellerna och är viktig för bl.a. minne och inlärning. Prazikvantel hämmar glukos­upptaget vilket nedsätter energi­omsättningen. Dessa anthelmintika har alltså effekt såväl mot inre (endo) som yttre (ekto) parasiter och benämns därför endekto­cider.

Det finns två huvudgrupper av maskmedel till gris, makrocykliska laktoner och bensimidazoler. De makrocykliska laktonerna i injektionsform används främst för att bekämpa skabb hos gris, men de fungerar samtidigt då som avmaskningsmedel. Det finns även pulver för att ge i fodret. Benzimidazoler finns i pulverform att ge i fodret.

 

Anthelmintikaresistens – vad är det?

Maskindivider som tolererar avmasknings­doser som är dödliga för majoriteten av övriga individer inom samma mask­population är definitions­mässigt resistenta.

Efter avmaskning sprider resistenta maskar sina gener till nästa generation i högre utsträckning än mottagliga individer, eftersom de senare dör eller åtminstone försvagas. De resistenta individerna har därigenom en överlevnads­fördel och problemet eskalerar om inget görs.

I Sverige har resistensläget endast kartlagts systematiskt inom får­näringen och häst­uppfödningen. Det är mer än tio år sedan som resistens mot bensimidazol­derivat påvisades hos de små blod­maskarna hos svenska hästar. Detta ledde till en kraftigt minskad användning av dessa preparat. Dessvärre har uppföljande studier visat att läget har förvärrats ytterligare med resistens även mot pyrantel.

/Anna Engfelt, utdrag ur mitt  arbete från Medicinsk grundkurs SLU Upppsala 2012

 

 

  tillbaka