Fölet och dess start i livet

 

Källa: Text och diagram Margareta Rundgren, Universitetslektor, AgrD,
Institutionen för husdjurens utfodring och vård, SLU

Varför växer föl fort?

Föl har en hög tillväxtkapacitet. Även detta är en anpassning till ett liv på stäppen med ständig risk för att bli föda åt rovdjur. Risken för att bli tagen av ett rovdjur minskar ju större fölet blir. De föl som växte snabbast hade alltså en fördel i detta avseende. De föl som uppnått störst andel av sin vuxna vikt, när vintern kom hade också störst chans att klara denna period med begränsad födotillgång. I områden med stor födobrist, som t.ex. öar premierades hästar med liten vuxenvikt, vilket innebar att varje häst inte behövde växa så många kg för att uppnå en stor del av sin vuxna vikt under det första året. Den relativa tillväxthastigheten, d.v.s. hur mycket fölet växer i förhållande till sin storlek minskades däremot inte. Shetlandsponnyföl växer snabbare än såväl varmblodshästar som tunga kallblodshästar under sitt första levnadsår, d.v.s. uppnår störst andel av sin vuxna vikt.

Procent av vuxenvikt och makhöjd som uppnås vid olika ålder för olika hästraser
Ålder 6 månader 12 månader 18 månader
  vikt mankhöjd vikt mankhöjd vikt mankhöjd
Shettlands ponny 52 86 83 94 83 97
Quarter horse 44 84 66 91 80 95
Anglo-Arab 45 83 67 92 81 95
Arab 46 84 66 91 80 95
TB 46 84 66 90 80 95
Percheron 40 79 59 89 74 92

När växer föl?

Fölfostret växer mycket långsamt de sju första månaderna av dräktighetstiden. I sjunde månaden har det bara uppnått ca 17% av födelsevikten och endast 10-15 % av kroppens torrsubstans är inlagrad. De sista dräktighetsmånaderna ökar däremot viktökningen snabbt och både den absoluta och den relativa viktökningen är som störst vid födelsen.

 

Första veckorna efter denna växer fölen mycket fort. Hastigheten avtar samtidigt snabbt för att sedan plana ut. I en liten svensk studie av 10 travhästföl ökade dessa ca 2 kg per dag i vikt första veckan. Därefter sjönk viktökningen till drygt 1,5 kg vid fjorton dagar och låg sedan på 1,2-1,3 kg per dag fram till 3-4 månader då viktökningen sjönk till ca 1 kg per dag.

Generellt räknar man med att föl uppnått 60% av sin vuxna vikt, 90% av sin vuxna mankhöjd och 95 % av sin slutliga skelettillväxt vid 12 månaders ålder. Dessa siffror påverkas dock både av vilken ras hästen är och hur mycket näring den får. Unghästar som fodras restriktivt växer långsammare, men tar igen det senare genom att växa snabbare, när de får tillgång till foder, så kallad kompensatorisk tillväxt, eller genom att växa under längre tid, d.v.s. uppnå vuxenstorleken vid en högre ålder. Den slutliga storleken påverkas inte av restriktiv utfodring.

Hästar som skall tävla i relativt tidig ålder behöver utnyttja en stor del av sin tillväxtkapacitet. Detta ställer stora krav på en balanserad näringstillförsel. För denna typ av hästar bör man etersträva en så jämn viktökning som möjligt och inte medvetet utnyttja förmågan till kompensatorisk tillväxt. Trots att storvuxna hästar i regel har en lägre relativ viktökning och uppnår vuxenvikten senare än mindre, är det oftare de större hästarna inom en ras som får problem med hållbarheten än de mindre. Detta kan bero på att det är svårare att förse dem med tillräckligt mycket näring. Även om de har en lägre relativ viktökning växer de på grund av sin storlek fler gram per dag, vilket kräver mer "byggstenar". Vi vet inte heller om vi ökat aptiten hos våra hästar i samma utsträckning, som vi ökat deras storlek, vilket kan medföra att de inte äter tillräckligt, även om det finns foder. Det största problemet är nog att vi inte vet deras vuxenvikt och därmed viktökning i förväg. Unghästar utfodras efter sin beräknade vuxenvikt. Ofta utgår man då från medelvikten för rasen, vilket medför att de stora hästarna riskerar att bli underutfodrade, medan de mindre blir väl försedda.

Hur fort växer travhästföl?

Det finns inte så mycket undersökningar av viktökningen hos varmblodiga travhästföl under svenska förhållanden. De svenska utfodringsrekommendationerna bygger på att de uppnått 67% av sin vuxna vikt vid 12 månaders ålder. I Björn Sandgrens undersökning om osteochondros (OCD) var medelvikten för hingstar vid 12 månaders ålder 324 kg och för ston 315 kg. Det motsvarar 72 respektive 70 % av en vuxen vikt på 450 kg, vilket är den vikt man vanligtvis räknar med för en vuxen travhäst i träning.

Skillnaderna mellan olika individer är emellertid mycket stor. I OCD studien var medelvikten för hästar utan OCD 317 kg och för hästar med OCD 338 kg, d.v.s. 70 respektive 75 kg % av 450 kg. I en liten studie av åtta föl/åringar på ett annat stuteri fann Ulrika Lundberg en medelvikt på ca 390 kg, d.v.s. 87 % av 450 kg. Även räknat på vikten på en travhäst, som inte är i tävlingskondition (500-550 kg), är detta över 67%. Skillnaden mellan den lättaste och den tyngsta åringen var dessutom stor (370 respektive 430 kg). En lägre medelvikt, men motsvarande spridning mellan individer upptäcktes i en annan liten studie. Det var sex åringar, alla med samma far, vars vikter varierade mellan 300 och 375 kg , d.v.s. 67 - 83 % av 450 kg.

Kan man veta hur stort fölet kommer att bli?

Den första utmaningen, när man skall beräkna en foderstat till sina föl är alltså att skatta hur stora de kommer att bli. Det går naturligtvis inte att helt förutse hur stort fölet kommer att bli, men en viss vägledning kan man få av födelsevikten. Det finns ett ganska starkt samband mellan den och vuxenvikten. Ett stort föl blir oftast en stor häst och ett litet föl blir sannolikt inte en stor häst. Detta förutsatt att litenheten inte beror på att fölet är för tidigt fött eller att modern inte förmått förse fostret med tillräcklig mycket näring. Unga ston, som fortfarande växer lite själva (<7 år), och gamla ston, vars blodcirkulation inte är så effektiv längre (>16 år), får ofta lite lättare föl, men dessa kan kompensera detta efter födseln.

Grovt räknat är födelsevikten ca 10 % av den vuxna vikten. Man bör naturligtvis också ta hänsyn till föräldrarnas storlek. Sannolikheten för att ett stort sto och en stor hingst skall få en stor avkomma är ju större än att små föräldrar skall få det. Eventuella vuxna syskon kan också ge en viss vägledning.

Det kan löna sig att lägga ner lite möda på att försöka skatta sina unghästars framtida storlek. I ett norskt försök med olika kalciumtillförsel till växande travhästar, fann man att de storvuxna hästarna hade problem med att hålla för träning, medan de småvuxna klarade sig bra i detta avseende. Med kännedom om konsumtionen av olika näringsämnen och den verkliga vuxenvikten, kunde man i efterhand konstatera att de större hästarna i praktiken blivit underutfodrade, medan de mindre fått sitt näringsbehov uppfyllt.

Föl diar mycket ofta

Föl är så kallade följare, vilket innebär att de följer modern och flocken, så snart de kommit på benen, till skillnad mot kalven som ligger gömd den första tiden. Dessa sätt att leva avspeglas också i de båda djurslagens digivningsbeteende. Fölet diar flera gånger i timmen och stoet behöver därför inte kunna lagra några stora mängder mjölk. Kalven däremot diar ungefär lika många gånger per dygn, som fölet gör per timme, vilket medfört att korna måste lagra mjölken. Däremot är det i princip inte någon skillnad i mjölkproduktion mellan ett sto och en köttrasko i samma storlek.

Hur ofta diar föl?

Första veckan diar fölet 7-8 gånger i timmen och får mjölk. Dessutom diar det 3-4 gånger till utan att få någon mjölk. Digivningsfrekvensen sjunker sedan, andra veckan diar det ca 4 ggr per timme. Sedan sjunker frekvensen långsammare, så att den vid 5-6 veckors ålder diar ca 2 ggr per timme. Vid 5 månaders ålder, då många föl avvänjs, diar det ca 1 gång per timme och vid 8 månader ca 1 gång per två timmar. Det är i princip alltid fölet, som tar initiativet till en digivning. Förutom efter vila och längre stunder av aktivitet diar fölet också när det blivit skrämt, vilket tyder på att digivningen inte bara är näringstillförsel utan också har en social funktion.

Hur mycket mjölk ger stoet?

Det är mycket svårt att mäta stons mjölkproduktion, just på grund av att juvret är anpassat för att ge mjölk ofta, men lite åt gången. Generellt räknar man med att ston av större raser producerar mjölk motsvarande 2-3 % av sin vikt per dag, medan ponnyston i regel producerar mer i förhållande till sin storlek. Skillnaden mellan olika ston av samma ras är troligtvis också stor, vilket avspeglas i fölens viktökning under digivningsperioden. Mjölkproduktionen varierar också beroende på var i laktationen stoet befinner sig. Under de första månaderna är produktionen större än senare i laktationen.

Stoets kroppsvikt laktationsmånad
kg 1 2 3
200 7,5 9,0 6,4
300 10,1 12,3 8,7
400 12,5 15,2 107
500 14,8 18,0 12,7
600 16,9 20,6 14,5
700 19,0 23,1 16,3
800 21,0 25,5 18,0

Vad innehåller mjölken?

Jämfört med komjölk innehåller stomjölk mindre fett och protein, men mer mjölksocker, laktos. Sammansättningen ändras under laktationens gång, men förändringarna är störst i början. Proteinhalten är högst i början när fölets viktökning är stor och sjunker sedan. Laktoshalten däremot stiger. Fetthalten är relativt konstant, men varierar beroende på hur mycket grovfoder stona får. Ston som får mycket grovfoder har fetare mjölk än sådana som får mycket kraftfoder. Dessutom ger feta ston fetare mjölk än magra ston. I en svensk studie av mjölkens sammansättning hos varmblodiga travston från 4 dagar efter fölning till 190 dagar, var fetthalten något högre än i utländska studier. Detta kan troligen förklaras av att stona dels var i gott hull, dels levde på bete eller en stor andel grovfoder.

  Period, dagar
  4-28 29-83 86-191
Fett % 2,00 1,87 2,00
Protein % 2,45 2,09 1,82
Laktos % 6,2 6,4 6,5

Den första mjölken, råmjölken, har mycket hög proteinhalt. En stor del av detta protein är de antikroppar som fölet måste få i sig under det först dygnet. Råmjölken har dubbelt så hög ts-halt som den vanliga stomjölken. Innehållet av mineralämnen och vissa spårämnen är också högre. Halten av järn och koppar, som är viktiga för blodbildningen, är avsevärt högre i råmjölken än i den vanliga stomjölken. Fett- och laktoshalterna är däremot något lägre i råmjölken.

Avvänjning - när, hur och varför?

Av tradition avvänjer många fölen mellan 4 och 6 månaders ålder, trots att det naturliga för dem är att dia i 8-9 månader. Rekommendationen att avvänja vid tidig ålder är ett arv från den tiden, då stona gick i hårt arbete. När stona skulle gå framför plogen eller i skogen, behövde de äta så mycket foder för att täcka sitt energibehov för arbetet, att de inte orkade äta även för digivningen. Det problemet måste vara sällsynt bland ston i dagens travhästavel.

Det finns inga biologiska skäl att avvänja fölen tidigt, eller att avvänja dem alls, förutsatt att såväl sto som föl är i god kondition. Ston, som blivit dräktiga igen samma år som fölen föddes, avvänjer sina föl/åringar 3-4 månader innan nästa föl skall födas, d.v.s. ungefär vid den tid det nya fostret börjar växa fort. De ston som går gall fortsätter att ge di. I dessa fall kan man dela på sto och åring i samband med den nya säsongens betäckning, vilket ju då blir vid ungefär samma ålder, som den naturliga avvänjningen för föl som får syskon som åringar.

Däremot skall man inte helt överlåta "utfodringen" av fölen på stona, eftersom tillgången på smakligt, näringsrikt foder för fölen sannolikt påverkar deras "villighet" att låta sig avvänjas. Dessa bör därför utfodras med eget foder, som stona inte kommer åt, vilket kräver speciella anordningar. Det är å andra sidan lika viktigt, när man avvänjer traditionellt. Fölet måste då tidigt lära sig äta tillräckligt, för att klara en tidigare avvänjning utan att få en alltför lång tillväxtsvacka.

I Ulrika Lundbergs studie tappade fölen, som var mellan 149 och 224 dagar gamla, mellan 11,5 och 15,5 kg det dygn de togs ifrån sina mödrar.

Det tyder på att även de äldre fölen fortfarande fick relativt mycket mjölk. Den tid det tog innan fölen återfått den vikt, de hade före avvänjningen, varierade mellan 3 och 21 dagar. Antalet föl var för få för några säkra samband, men det var de äldsta fölet, som återhämtade sin vikt snabbast.

För att underlätta återhämtningen, måste fölen vara vana att äta annan föda och snabbt lära sig att dricka vatten. Många föl dricker mycket lite vatten, så länge de har tillgång till mjölken, som ju till 90 % är vatten.

Ofta finns det rent praktiska skäl till att fölen avvänjs före 8-9 månaders ålder, som t.ex. att boxarna är för små för sto och föl, eller att man vill avvänja en hel årgång samtidigt för att slippa släppa in de yngsta senare i lösdriften. Rent näringsmässigt är det inga problem med de fodermedel vi har tillgång till idag. Däremot bör man tänka på att fölet egentligen skulle ha följt sin mor och eventuellt yngre syskon i minst ett år till. Avvänjningen bör därför ske så att den sociala miljön för fölet inte ändras allför drastiskt. Det är i regel alltid bäst för fölen att vänjas av i någon typ av grupp.

Det kan lösas på olika sätt beroende på vilka förutsättningar som finns med hänsyn till hagar, boxar, lösdrifter m.m. Har man få ston kan man ställa fölet i boxen bredvid modern eller tillsammans med andra föl på natten och låta ston och föl gå tillsammans på dagarna. Många avvänjer fölen i par i box för att ha bättre kontroll på att de äter och dricker. Framför allt stoföl kan då konkurrera ganska våldsamt om fodret, men det är ändå bättre att låta dem gå tillsammans och i stället binda upp dem medan de äter kraftfoder. En del stuterier plockar ut successivt ut moderstona ur sto - föl gruppen, vartefter deras föl uppnår en viss ålder. På detta sätt har fölen kvar tryggheten i flocken från såväl de andra fölen som de andra stona.

Efter avvänjningen ser man inte så sällan att föl "diar" på varandra trots god tillgång på foder. Detta är ett tydligt tecken på att fölet fortfarande har ett behov av att dia av andra skäl än rent näringsmässiga. Det finns inga systematiska studier av hur vanligt detta är hos föl i olika ålder, men det verkar vara vanligare hos föl som avvänjs vid 5 månaders ålder eller tidigare. Om detta otillfredsställda sugbehov kan ta sig andra uttryck t.ex. i form av beteendestörningar som krubbitning och vävning är inte heller studerat. Däremot har man i en pågående engelsk studie sett att beteendestörningar ofta uppkommer i samband med avvänjningen. Någon jämförelse mellan olika avvänjningsåldrar har dock inte gjorts.

Hur mycket foder behöver fölet?

Hur mycket foder fölet behöver beror naturligtvis på vad fodret innehåller. Egentligen skall man kanske vända på frågan: Vad behöver fodret innehålla, för att fölet skall få i sig tillräckligt med energi och näringsämnen.

Energi

Den växande hästen behöver energi dels för underhåll, dels för själva tillväxten. Underhållsenergin används för att hålla igång alla livsprocesser som andning, cirkulation och för att hålla kroppstemperaturen. Energin för tillväxt används dels för tillväxtprocesserna, t.ex. muskelbildning, dels lagras energi i de växande kroppsvävnaderna. En vuxen häst innehåller betydligt mer energi än ett föl, både totalt och per kg kroppsvikt.

Underhållsbehovet är beroende av hästens storlek. En liten häst har ett lägre underhållsbehov än en större. Behovet för tillväxt är beroende av tillväxthastigheten, ju fler gram hästen växer per dag, ju mer energi behöver den. Samtidigt gäller det omvända ju mindre energi hästen får, ju långsammare växer den. Unghästar har dock en stark drift att växa och de fortsätter ofta växa även vid viss energibrist, men blir då magra.

Föl växer, som tidigare nämnts, allra fortast direkt efter födelsen. Tillväxten sjunker sedan, men är ändå mycket hög det första året. Detta medför att när hästen är som minst och har det lägsta underhållsbehovet, har den samtidigt den högsta tillväxten och därmed det högsta behovet av energi för tillväxt. Det totala energibehovet ändras därför mycket lite från 3 månaders ålder tills dess hästen börjar tränas och behöver tillägg för arbete

Protein - aminosyror

Det räcker dock inte med energi. För att fölet skall kunna växa behöver det "byggstenar". Det nyfödda fölet innehåller ca 73% vatten, 3% fett, 17% protein, lite kolhydrater och resten mineraler, medan en vuxen häst innehåller ca 65% vatten, 6-20% fett och 19% protein. Ett föl på 50 kg innehåller alltså ca 8,5 kg protein, medan en vuxen häst på 500 kg innehåller ca 95 kg protein. Det mesta av denna proteininlagring sker det första året, organ- och muskeltillväxten är som störst.

Proteinbehovet uttrycks i förhållande till energibehovet, eftersom energin delvis styr tillväxten. Eftersom proteinbehovet för tillväxt är betydligt högre än för underhåll, sjunker proteinbehovet per MJ, vartefter fölet växer och en allt större andel av energin används till underhåll

Hästar kan inte bryta ner och ta upp allt protein i fodret. Behovet uttrycks därför i smältbart råprotein (smb rp). Råprotein analyseras som kväve. Mängden kväve multipliceras med faktorn 6,25 och resultatet kallas för råprotein. Denna analys säger alltså ingenting om vilka aminosyror, som ingår i proteinet. Hästen, kan som tidigare nämnts tillverka de flesta aminosyror den behöver, men inte alla.

Den mest begränsande aminosyran, d.v.s. den som det fattas mest av i förhållande till behovet i t.ex. spannmål, är lysin. När hästen har använt allt lysinet kan den inte utnyttja de andra aminosyrorna heller, eftersom "receptet" inte stämmer. Det är anledningen till att den kallas begränsande, den begränsar proteinansättningen och därmed tillväxten. Överskottet av de andra aminosyrorna används då som energikälla och kvävet går ut med urinen. När förhållandet mellan de olika aminosyrorna i foderproteinet stämmer väl med hästens behov, blir proteinansättningen effektivare och förlusterna av kväve i urinen mindre.

Förhållandet mellan aminosyrorna i stomjölken har stora likheter med det i hästens muskler, d.v.s. det mjölkproteinet bland annat skall användas till att bygga upp. Detta är naturligtvis ingen slump, utan en effekt av evolutionen, som anpassat mjölkens sammansättning efter fölets behov. Balansen mellan lysin och de andra essentiella aminosyrorna i klöver och timotej liknar den i stomjölk, medan havreproteinet innehåller mindre lysin i förhållande till de andra aminosyrorna. Så länge fölet lever på mjölk och grovfoder får den således i regel ett passande protein. När den däremot får en stor andel spannmål, bör man kontrollera att lysinhalten i foderstaten uppfyller gällande rekommendationer.

Mineralämnen

De mineralämnen som finns i störst mängd i hästens kropp och som den också har det största behovet av är kalcium (Ca) och fosfor (P). Det 50 kg tunga fölet innehåller knappt 1 kg Ca och 0.5 kg P, medan den vuxna 500 kg hästen innehåller ca 7,5 kg Ca och knappt 4 kg P. Huvuddelen av dessa mineraler finns i skelettet och för att detta skall utvecklas på ett korrekt sätt måste den växande hästen få i sig tillräckligt av dessa ämnen. Det är också viktigt att balansen mellan dem är riktig, då de annars kan störa varandra.

Källa: Text och diagram Margareta Rundgren, Universitetslektor, AgrD,
Institutionen för husdjurens utfodring och vård, SLU